I morse tittade jag och min sambo på Astrid Lindgrens jul. Jag tycker den är väldigt mysig. I Madicken- och Emilavsnitten när klasskillnaderna blir väldigt tydliga började vi prata om hur det nya fattigsverige ser ut och hur vi har kunnat komma dit. Idag har vi inte fattigstuga, men antalet människor i vårt land som lever som vad som räknas som "fattiga" ökar kraftigt. Enligt Rädda Barnen finns det ca 220 000 barn i Sverige i dag som lever i s.k. barnfattigdom. Men då finns det också ett mörkertal dit t.ex. papperslösa familjer räknas. Det är svårt att förstå att det finns barn som lägger sig hungriga varje kväll och vars enda mål lagade mat är lunchen i skolan.
Vår diskussion satte såklart mitt eget julande i perspektiv, då jag lägger rätt mycket pengar på julklappar, julsaker och annat julrelaterat. Visst, det är kanske inte en mänsklig rättighet att få julklappar; mat och husrum har såklart prio över paket, men att leva i en familj som inte har råd med julklappar är svårt både för föräldrar och barn på ett annat sätt. Att komma tillbaka till skolan i januari och inte ha nya tv-spel, böcker, kläder, mobiler och allt vad det är känns såklart för de här barnen. Och att som förälder inte kunna ge sina barn julklappar är såklart också ångestfyllt och kanske även skuldfyllt.
Jag och sambon fortsatte prata, vad kan vi göra - hur ska vi göra? Vi skänker pengar, köper Unicefgåvor, men mer då? Hur kan vi göra skillnad på "gräsrotsnivå???
Så mindes jag det jag läste i Amelia Jul om Sofia, en fembarnsmamma som är fadder till en familj som har det sämre ekonomiskt ställt, i hennes hemstad.
Jag lät sambon läsa och vi började genast leta på nätet om vad som gäller i vår stad. Har inte hittat något liknande som Sofias, men när veckan kickar igång är det vi som tar kontakt och frågar.
Är det någon som vet något liknande i Linköping så låt mig veta.
//Jessica
