Just i år, och i dag när gravidhormonerna gör sitt, så känns det extra känslosamt när julen närmar sig. Dels kommer det en helt ny liten människa till världen som gör mitt och min sambos liv komplett och bara det gör mig redan nu så känsloladdad att jag håller på att krypa ur skinnet, men lilla bebbens ankomst gör också tankarna på dem jag saknar så mycket större och de känslorna är svårare och jobbigare.
För mig är det en enorm sorg att min morfar och mormor inte får träffa mitt barn, hålla, krama, fotas och vara gammelmorfar och gammelmormor. Jag vet att de hade älskat mitt barn lika mycket som de älskade mig för vi stod varann så nära.
Nu är jag ju lite av tron att de ändå kan vara närvarande på något sätt även om jag inte kan prata med dem eller se dem. Men det är ju inte samma sak på långa vägar.
Så just idag, när jag sitter här och lyssnar på julmusik och regnet verkligen smattrar hårt mot rutorna så känns det lite vemodigt med julen. Inte så det inte kommer att funkaatt fira jul i år, utan ni vet mer ett litet sting av vemod och saknad efter de som inte längre är med oss och som inte kan vara med och dela det här nya äventyret som börjar med en liten bebis ...
 |
| Här är mormor och morfar en julafton med min kusins lilla dotter - ett sådant kort med min lilla hade jag betalat dyrt för att få ... |
//Jessica
Saknad är verkligen något av det värsta, kan jag tycka. Det finns så lite man kan göra för att bota den, liksom. Jag har inte heller någon av mina mor eller far föräldrar i livet för att hälsa vårt barn välkommet till världen, så jag kan delvis förstå din känsla. Man önskar så gärna att de skulle vara annorlunda, men känner sig maktlös. Du får försöka göra det du kan för att visa ditt barn vilka dom var och vad dom betydde för dig ändå. :)
SvaraRaderaDet är fin tanke du har, att dom kan närvara på något sätt ändå. Man får tänka så. Jag är ju troende kristen och för mig känns det lättare på det sättet, jag tänker att dom nog uppfattar vad som händer och att vi en dag ses igen. Det var värre runt mitt bröllop, då hade jag verkligen velat ha min mormor med mig, något jag sagt sedan jag var liten. Innan bröllopet sa jag det till henne, att hon var tvungen att leva för att vara med. Hon svarade "även om jag inte är där, så är jag där med er". Den tanken kan trösta :)